MAGNUS HAGELSTAM. I KAMP MOT VÅLD OCH VALD. M a t t h i a s Caionins' svenska arbeten, nytt tnpplemeni Det är, om man vill vara uppriktig, en unken luft som slår emot en ur den gustavianska tidens brev och övriga pereonhistoriska dokument. Tidevarvets anda är byråkratisik, intressena anknyta sig mest till befordringar och tjänstcköp; blott här och var gläntar Upplysningen på dörren och sänder in en stråle a v sitt ljus. Ungefär det intrycket får man också vid läsningen av Calonius' och Porthans innehållsrika brevväxling. Smått skvaller ur tjänstemannavärlden sida efter sida, och så ibland några ord ur en synpunkt högt över hela stimmet. I denna samma värld av smått och 6tort införes man även genom de utlåtanden i tidens små och stora rättegångar, vilka Matthias Calonius avgav i Högsta domstolen, och av vilka det nyligen på Juridiska föreningens initiativ utgivna supplementet till hans tidigare publicerade svenska sikrifter innehåller några märkliga stycken. Med sin kända grundlighet och en rentav förbluffande oväld och oräddhet avger han sina utlåtanden, avfattade i en Icurialstil, som av sin saklighet och logiska reda får ett högt estetiskt värde. Med förfaren hand ställer han var sak på sin rätta plat«. och utan trekan, men också utan hetta plockar han sönder underrätternas domslut. Porthan uttalar en gång i ett brev till Calonius sin innerliga önskan. „at oob vi sikulle erhålla Jurister, som vore mera an blotta Ilandtvänkare, och böcker som haldst genom någon philosophie och systeme sig i denna vetensikap utmärkte". Och han tillägger: „Hvad det vore för ett opus meritorium, då Bror en gång kommer i lugn, at upfylla denna skadeliga och vanhedrande brist!" nämligen bristen på böcker, som developpera espriten af vår allmänna Lag". Av domar från 14: de och 15: de seklerna hade Porthan tyckt sig finna att „Donisrätten varit i händerna på sjelfva Folket", under Gustaf I:s tid drogs, till följd »v de tyska ämbetsmännens inflytande, „dorr.aremagten hel och hållen ifr. folket til de af Konungen förordnade och af honom beroende ämbetsmän"; att genom hovrätternas inrättande allmogen (possessionati) uteslöts från allt deltagande i „Högista Judicaturen" „var visserl. et betydande steg så til odalståndets förnedring, som dess nedsänkande i allt större okunnighet mot do andra stånden (praportionarligen), i stället at uphöja det til allt större uplysning jämt med tidens tilväxande ljus, såsom, i England skedt"; i stället för att „m«d besked" fullfölja dessa reflexioner bäva jurister och bistorici „beskrivit alla förändringar såsom växkeliga (ja nödiga) förbättringar". Resultatet är ett byråkratiskt domstolsväsende i enväldets hägn, oah det är just rad som möter oss vid genomläsningen av de rättegångsreferat, som jämte Calonii yttranden ingå i den ovannämnda volymen av hans skrifter. En bliok på ett par där relaterade rättsfall skall bekräfta detta. Siiikajala ikomipani av Uleåborgs lätta infanteriregemente anfördes under kampanjen i Finland 17S0 av kaptenen Herman Hagelberg. Hans bataljonschef var majoren Otto Fr. Wetterhoff. Dessa två herrar, hetkvrade båda två, hade länge varit varandra gramse. Hagelberg hade såsom den underordnade nödgats svälja mången bitter förtret: hans kompani hade aldrig fått marschera i téten, det hade blivit missbytt vid inkvarteringar, det hade fått mala sin säd på handkvarnar o. e. v. allt enligt Hagelbergs påstående. Så hände det en gång, att Hagelberg tog sig före att handla på egen hand. På morgonen den 9 juli bröt bataljonen upp från Tyll ila gård i Mäntyharju och marscherade söderut med Simunanranta torp som närmaste mål. Kapten Aminoffs kompani hade fått order att bilda förtrupp. Men hur det nu var kam en del av Hagelbergs kompani föjnst till målet. Ett erabordinationsbrott hade blivit begånget, ett brott, sam efter årslånga rättegångar slutligen skalle ådraga den skyldige dojaeo att mista livet genom ar&ieibusering. „En oförsiktig välmening för mitt kompanis rättigheter gjorde min olycka", yttrar Hagelberg många år därefter, när han, spak och till hälsan bruten, i djupaste underdånighet anhåller att av konungslig gunst och nåd bliva befriad nr det livstidsfängelse, varmed en mild monark ersatt dödsstraffet. Hela affären hade kunnat kvitteras med den lindriga arrest bataljonschefen TVetterhoff på färsk gärning ådömde den egenmäfctige kaptenen, om ej denne olyckligtvis hade varit begåvad med „stolt själ" och „brinnande hetsigt blod". Han ville ha upprättelse! Han fordrade (krigsrätt, och det beviljades. Därmed börjar sorgespelet. Den 7 augusti sammanträdde en ,31andad Krigsrätt" i stället för vanlig regementskrigsrätt, emedan de flesta av regementet» officerare voro åtminstone passivt delaiktiga i en 6kymf, 6om Wetterhoff på sidan om all laglig ord. ning tillfogat Hagelberg. Tillgången vid denna krigsrätt utgör ett talande vittnesbörd om det begrepp man denna tid kunde göra sig om „redelig oväldughet" vid rättens skipande. En 22- årig major Tomerhjelm, satt som ordförande, närmast i

MAGNUS HAGELSTAM. I KAMP MOT VÅLD OCH VALD. M a t t h i a s Caionins svenska arbeten, nytt tnpplemeni Det är, om man vill vara uppritigke, en Unken luft som släg emot en ur den Gustavianska tidens brev och oggse pereonhistoriska dokument. Tidevarvets anda är byråkratisik, intressena anknyta sig mest till befordringar och tjänstcköp; blott här och var gläntar Upplysningen på dören och sänder in en stråle a v sitt ljus. Ungefär det trycktk får man ooksä vid läsänen av Calonius' och Porthans brevväxling. Småt skvaller ur tjæstmannavärlden sida efter sida, och så ibland aachen ord ur en synpunkt höt över hela stimmet. I denna samma värld av mått och 6tort man även genom de utlåtanden i tidens små och stora rätgångår, vilka Matthias Calonius aggav i Högsta domstolen, vilka vilka det det nyligen på initiativ av Juridiska föreningens, tilläggen till hans tidigare utgivna svenska sikrifter. innehåller några konstiga bitar. Med sin känge grundlighet och en rentav förbluffande oväld och oräddhet avger han sina utlåtanden, avfattade i en Icurialstil, som av sin saklighet och logika reda får ett estetiskt värde.Med förfaren hand ställt han var sak på sin rätta plat«. och utan trekan, men öksån utan hetta plockar han sönder underrätternas domslut. Porthan uttalar en gång i ett brev till Calonius sin innerliga ješkan. "at oob vi sikulle obtakan Jurister, som vore mera an blotta Ilandtvänkare, och böcker som haldst genom nång Philosophie och systeme sig i denna vetensikap gegende". lugn, at uppfylla denna harmfula och vanhedrande brist!" namely bursten på böcker, som developpera espriten af ​​​​vår allmänna Lag". Av domar från 14: de och 15: de seklerna hade Porthan tyckt sig Finna att "Donisrätten varit i händerna på sjelfva Folket", under Gustaf I:s tid drogs, tills foald »v de tyska ämbetsmännens inflytande, „dorr.aremagten hel och hållen ifr. folket til de af Konungen förordnade och af honom fördö ämbetsmän"; att genom hovrätternas estånde allmogen (possessionati) uteslöts från allt deltagande i „Högista Judicaturen" „var visserl.et betydande steg så till odalståndets förnedring, som dess nedsänkande i allt starkare okunnighet mot andra stånden (praportionarligen), i stälde at uphöja det til allt styorie uplysning Jämt med tidens tilväxande ljus, sälkem, i England skedt"; i stälde för att "m«d mesed" fullfölja dessa reflexioner bäva juristers och bistorici "beskrivit alla förderninger sälkem växkeliga (ja nödiga) föllningar. Resultatet är ett byråkratiskt domstolsväsende i enväldets hägn, oah det är bara rad som möter oss vid genomläsningen av de rättegångsreferat, som jämte Calonii utättören ingå i den ovannämnda volymen av Hans skrifter. Herman Hagelberg. Hans bataljonschef var Majoren Otto Fr. Wetterhoff. Dessa två män, hetkvrade botha two, hade länge varit bakaran gramse.Hagelberg hade like den underordnade nödgats svälja mången bitter förtret: Hans kompani hade aldrig fätt marchchera i téten, det hade blivit missbytt vid inkvarteringar, det hade fått Mala sin säd på handkvarnar o. e. v. allt enligt Hagelbergs påståndö. Så hände det en gång, att Hagelberg tog sig före att handla på egen hand. På morgonen den 9 juli bröt bataljonen upp från Tyll ila Gård i Mäntyharju och tågade söderut med Simunanranta Torp som närmsta mål. Kapten Aminoffs bolag hade fått order att bilda förtrupp. Men hur det nu var kam en del av Hagelbergs kompani föjnst till mielt. Ett erabordinationsbrott hade blivit begånget, ett brott, sam efter årslånga rätegångar skelle ådraga den skyldige dojaeo att mista livet genom ar&ieibusering. „En oförsiktig välmening för mitt kompanis rightige görde min oylckä", yttrar Hagelberg många år senare, när han, spak och till hälsan bruten, i djupaste underdånighet anhåller att av konungslig Favor och nåd bliva befriad nr det livstidsfängelse, varmed en mild Monark är satt dödstraffet. .Hela afferen hade kunat kvitteras med den lindriga arrest bataljonschefen TVetterhoff på frêsk gärning ådömde den egenmäfctige kapetnen, om ej denna olyckligtvis hade varit gävvad med "stolt själ" och "brinnande hessigt blod". Han ville ha upprätelse! Han fordrade (krigsrätt, och det gejällades. Därmed börjar sorgespelet. Den 7 augusti sammanträdde en ,31andad Krigsrätt" i stälte för regular regimentskrigrätt, emedan de flasta av regementet» officerare voro åtminstone passivt delaiktiga i en 6kymf, 6om Wetterhoff på sidan. laglig ord. Ning tillfogat Hagelberg. Tillgången vid denna krigsrätt ett talande wittnesbörd om det kegpej man denna tid kunde sig om "redelig oväldughet" vid rätens skipande. En 22- årij major Tomerhjelm, satt som ordförande, närmast i